Kärlek, moral och relationer – tankar om Mandelmans kommentar

Jag vill spinna vidare lite på en kommentar som jag fick av Mandelman till inlägget ”Otrohet och ansvar”

Mandelman Says:
maj 9, 2008 at 2:44 är e

Livet är alldels för komplext för att förklaras på ett så enkelspårigt sätt att något skulle kunna vara omoraliskt eller ej.

Jag skulle vilja ställa en fråga.

Många av oss har långa utbildningar på olika universitet och likande skolor, vi har ibland utbildat oss i 5 – 10 år och sedan har vi haft praktik och sedan jobbar vi järnet på att göra karriär.

Men nu kommer vi till det lustiga i det hela.

Hur många år har vi lagt ut på att utbilda oss inom vår relation till ett samliv med en annan människa?

Svar : Noll år.

Finns det skolor för att utbilda sig till att leva samman med någon?

Svar: Nej.

Hur många timmar om dagen sattsar vi på att utveckla vår relation med den vi lever samman med?

Svar : kanske några minuter per dag.

Vi utgår bara iskallt från att kärleken och våra relationer skall fungera utan att behöva sattsa något. Samtidigt lever vi i en villfarelse om att vi vet vad det är att leva i en relation. Men var kommer kunskapen om att leva i en relation ifrån?

Uteslutande bara från oss själva, våra polare det vill säga att vi alla är självlärda, ok några få av hela folket får gå i terapi och lära sig.

Men med facit i hand så sattsar vi tusentals timmar på våra jobb och springer arslena av oss för att passa in och vara till lags passa in i normen.

Men vi sattsar nästan ingen tid på våran relation som är jämförbart med vad vi sattsar på jobbet, men vi kräver långt mera av våran relation en vad vi kräver av jobbet om man jämnför tidsattsningarna mellan jobb och relation.

Men vad har detta med omoral att göra?

Jo att det vi håller på med i våra realtioner är alltid expriment för en avsaknad av utbildning i relationer.

Och att då inte våga ifråga sätta utan bara svälja en bild av den stora kärleken är självbedrägeri på högsta nivå, som många miljoner sväljer varje dag, det är i mina ögon mer omoraliskt att bedra sig själv med en sån livs lögn änn något annat.

Realtions utbildning har ingen given form den kan bara vara jävligt inviduell, så om den är omoralisk eller ej är helt upp till den enskilda individen.

Moral och värdering av moral är ett av samhällets pålagt utanpåverk, det finns kulturer i andra länder där det är helt normalt med flera fruar,

Är det en omoralisk kultur? Som vi i väst måste röka ut kanske bomba med EU information, fy fy fy, knappast.

Moral är alltså en fråga om tid och plats och jävligt inviduell för varje enskild människa och det är bara genom att känna in var ens eget ansvarsområde för ens egna handlingar går som man kan lära känna sig själv.

Och sen givitvis ta ansvar för konsekvenserna av sitt handlande

Så vi borde vara grymt uppskattande till alla de som offentligt går ut och berättar att de försöker hitta en annan väg i kunskapen om att skapa en god kärleks relation.

Det är alla dessa modiga människor som förändrar bilden av kärleken och par relationen, äktenskapet, sambolivet osv som genom att ifråga sätta var gränserna går ger svar på frågor åt alla oss som ännu sitter och moraliserar i stugorna

Mandelman, du skriver så träffande om kunskap om att leva i en relation, och jag delar många av dina åsikter! Många av oss lägger ner alldeles för lite tid på att vårda och utveckla den relation vi lever i, det skriver jag under på direkt. Det gör jag och min man också, vi hade utan tvekan kunna lägga ännu mer krut på att få den att blomstra och leva upp ännu mer. Jag hävdar inte under några som helst omständigheter att vår relation är komplett, perfekt. För det är den inte. Visst är det så att vi experimenterar! Hela den här situationen är ett experiment, vi kommer att ägna oss åt det så länge det funkar för alla inblandade och så länge som det tillför något i relationen mellan mig och min man. Ingen av oss tror på den stora, allomfattande kärleken där allt är en dans på rosor och vardagen aldrig tränger sig på, men det vi ser som äkta kärlek är den man kan hitta den i den grå vardagen. När kärleken finns mellan dagishämtningar, köttbullsmiddagar, borttappade sockar och outplockade diskmaskiner. Hur man sedan hittar till den kärleken tycker jag är var och ens eget beslut och det här sättet vi har valt att leva på är en del i det beslutet. Min relation till M är en del i det beslutet och därigenom en del i kärleken mellan mig och min man. Jag har en känsla av att relationen med mig är ett sätt för M att hitta kärleken till sin sambo i den grå vardagen också. Låter det tokigt? Ja, kanske.

Vi vet att många ser på vårt agerande som omoraliskt och föraktfullt, och därför blir jag stärkt av dina ord, Mandelman, när du skriver att ”Moral är alltså en fråga om tid och plats och jävligt inviduell för varje enskild människa och det är bara genom att känna in var ens eget ansvarsområde för ens egna handlingar går som man kan lära känna sig själv.” Jag kunde inte säga det bättre själv. Jag och min man är beredda att ta konsekvenserna av vårt agerande om de dyker upp, den dag de dyker upp. M har gjort ett aktivt val han också, och han och jag har pratat om vad som i värsta fall kan komma ut ur vår relation, och han har valt att i så fall ta konsekvenserna han också. Vi anser inte att det vi gör är omoraliskt, men vi vet att andra gör det. Det finns faktiskt mer än en anledning till att den här bloggen är anonym, att jag inte ens andas en bokstav om vart vi bor, vad vi jobbar med, hur jag och M träffades eller någonting annat som på något sätt skulle kunna ge ledtrådar till vår identitet. Det handlar inte bara om att minska risken för att M’s sambo ska få veta utan det handlar precis lika mycket om att inte behöva ta strid för vårt val. Jag vill inte konfronteras av folk som inte delar vår uppfattning, jag vill inte att vänner ska vända oss ryggen och jag vill inte att det ska viskas, tisslas och tasslar när vi inte ser eller hör. Majoriteten av relationerna i vårt avlånga land ser inte ut som vår, så är det bara. Om sedan min blogg är ett sätt att som Mandelman skriver: ”förändrar bilden av kärleken och par relationen, äktenskapet, sambolivet osv som genom att ifråga sätta var gränserna går ger svar på frågor åt alla oss som ännu sitter och moraliserar i stugorna” vet jag inte, men jag vet att om så bara en endaste läsare börjar reflektera över om den utstakade och hyllade monogama tvåsamheten verkligen är den enda rätta vägen att gå för alla, då skulle jag känna mig väldigt glad. Vårt sätt att leva är verkligen inte för alla, men ibland måste man acceptera att människor gör olika val utan att sätta sig på sina höga hästar och dela ut domar. Jag tror världen hade varit lite lättare att leva i så fall.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, älskare, kärlek, moral, relationer

Till ”Förvirrad make” – och andra intresserade

Det här inlägget grundar sig på den kommentar som jag fick för några dagar sedan:

Förvirrad Make Says:
april 29, 2008 at 10:30 är e

Men fungerar det? Jag menar… funkar det verkligen att ha ett förhållande på det viset? Varför vill man leva med en person om man vill ha andra relationer:

Jag vill gärna förstå

Tack på förhand // mvh// FM

Förvirrad make – Jag vill verkligen göra ett försök att förklara vad det är som gör att det fungerar för oss. Det kanske är lätt att säga att man skiljer på sex och kärlek, men vi har funderat mycket över vad detta innebär för oss, vad vi vill och vad som är viktigt i vår relation. Det jag och min man har tillsammans är så mycket mer än sex! Han är min livskamrat och så otroligt mycket mer än det som jag har tillsammans med M är. Det vi söker, min man och jag, när vi träffar andra är nog egentligen en kick. Vi har levt tillsammans ganska länge och hur mycket vi än älskar varandra, trivs i varandras sällskap, så har våra år tillsammans format oss. Vi är trygga med varandra, vet vad den andre vill ha både sexuellt och emotionellt och växer ihop mer och mer för varje år som går. Kicken jag får av M – och som min man får när han träffar någon annan – är något helt annat. Jag vill leva med min man för allt det han ger mig varje dag, för all kärlek jag känner för honom, för den tvåsamhet vi har skapat. Att vi väljer att träffa andra för sexuella relationer påverkar inte det, inte för oss.

Givetvis är inte jag och min man ensamma om att leva så här, med en liknande överenskommelse. En av mina absolut bästa vänner har samma överenskommelse med sin man, och jag vet att det är ungefär samma tankar, orsaker och känslor som driver henne och hennes man. Att ha sex med någon annan gör inte deras kärlek mindre, och den gör inte min och min mans mindre.

Det finns dock en sak som gör relationen till M annorlunda än de tidigare ”utomäktenskapliga” relationer jag haft. Jag skulle vilja försöka förklara det som så att med M klickar det på mer än ett plan. Tidigare har det enbart handlat om en sexuell attraktion men med M finns det så många fler plan. Därför har jag, för första gången, skaffat mig en älskare. Jag kan inte använda det ordet för att beskriva mina tidigare erfarenheter, inte alls, men till M har jag precis det du säger i din kommentar: en relation. Det är dock inte en relation som liknar den jag har med min man. Den är annorlunda, på andra grunder och med andra syften – men de kompletterar varandra. Just nu har jag allt jag kan önska mig: Ett lyckligt äktenskap och en relation till en man som kommit att betyda väldigt mycket för mig. Båda dessa relationer gör mig lycklig, svårare än så är det inte. Så mitt svar på din fråga blir ett JA. För oss funkar det att ha ett förhållande på det här viset.

Jag hoppas att jag lyckats räta ut något av dina frågetecken. Om du har fler frågor välkomnar jag dem med öppna armar och jag lovar att försöka svara på dem så gott jag kan.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, älskare, relation, känslor

Shopping – med två män i tankarna

Det var länge sedan jag njöt så mycket av att köpa underkläder som jag gjorde idag. Efter timmar i grannstaden har jag kommit hem och plockat upp mina påsars innehåll av trosor, BH:ar, strumpebandshållare och en bustier. Färgerna är i svart, vitt och mörkrött – och det är nog det röda setet som känns allra bäst. Chantelle gör underbara underkläder, och ibland är det värt att betala lite extra bara för den lyxiga känslan.

Det är onekligen en lite speciell känsla att handla underkläder nu. Jag älskar att ta på mig något snyggt för min mans skull, men nu finns det ju ännu en man jag vill klä upp mig för. För varje plagg jag provat har jag tänkt både ”Vad skulle min man tycka om det här?” och ”Vad skulle M tycka om det här?”, och visst har jag lett lite för mig själv ibland. Min väninna som var med skulle bara veta…

Läs även andra bloggares åsikter om sex, shopping, underkläder, älskare, chantelle

Förtydligande:

Min man har också möjlighet att träffa andra utanför vårt äktenskap och gör det, men eftersom det inte är han som skriver den här bloggen kommer det inte att handla om hans relationer här. Bara om hans roll i mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om swingers, sex

Monogam icke-monogami?

Jag ska ärligt erkänna att jag inte stängt alla dörrar mot andra bekantskaper sedan jag mötte M, men även om jag inte har några skyldigheter gentemot honom att inte träffa andra så känns det som om jag tappat intresset en aning. En annan man har jag dock hela tiden haft kontakt med, E, framför allt över MSN men vi har även träffats. Det är en klipsk kille, snygg som attan och med spännande intressen, men på något konstigt sätt så tror jag inte att det blir mer än så med honom. Tanken på honom har funnits där ganska så länge, kanske framför allt eftersom E gärna vill träffa ett par, men det känns helt enkelt inte rätt just nu. Idag sa jag som det är till E, att det i dagsläget inte är aktuellt med annat än lite MSN-chat och kanske en kopp kaffe ibland. Samtidigt som jag tycker att det är skönt att ha fattat ett beslut så förvånar just det beslutet mig. Jag hade verkligen inga intentioner att leva i någon form av monogam ickemonogami med min man och M, det har aldrig handlat om det, men just nu känns det som om det är precis det jag vill ha. M och min man ger mig ytterligheterna. Min man känner mig utan och innan, vet precis vad jag går igång på och kan ge mig orgasm efter orgasm under en kväll. Vår relation är ett givande och ett tagande, och vi brukar säga att när vårt sexliv är som sämst får det betyget ”bra”. Och jäklar vad bra vi har det när det är som bäst! M känner mig inte än, men lockar mig som bara den. Han har en entusiasm och en vilja som gör mig knäsvag och en upptäckarlusta som lockar mig att testa både mina och hans gränser. Det känns som om jag just nu har det bästa av två världar, och att blanda in ytterligare en person i leken känns inte riktigt rättvist mot någon. Framför allt inte mot E, för jag tror att han just nu skulle stå sig slätt. Han har inte en chans att vinna mark på min mans egenskaper och kunskap, och han har inte samma framåtanda som gör att jag fallit för M. Jag har redan det bästa från två världar, och jag tror att jag vill landa i den monogama ickemonogamin.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, älskare, monogami, relationer

Att skilja på sex och kärlek

Sex utan kärlek, är det möjligt? Eller rättare sagt: är riktigt, mind blowing, fantastisk sex utan kärlek möjligt? Ja, för fan! Det är inte bara möjligt, det är i högsta grad reellt för mig just nu. Och jag njuter. Det kan låta så märkligt, att skilja på sex och kärlek, men jag och min man gör verkligen det i det här fallet. Jag älskar honom och ingen annan, och så kommer det att fortsätta att vara. När vi har sex skiljer vi givetvis inte på det och på kärlek, men vi anser att vi kan njuta oerhört mycket av sex utan att det är känslor inblandade. Visst, jag har känslor för M, men det är en helt annan typ av känslor. Jag tycker verkligen, verkligen om honom och njuter av att ha honom i mitt liv, men det finns inte i min värld att fundera på någon fortsättning. Jag vill ha hans vänskap och jag vill ha våldsamt passionerat sex med honom, mer än så är det inte.

Vad är det då som gör att jag fascineras så otroligt mycket av M? Ärligt talat så vet jag inte. Ibland känns hela han som en enda stor gåta jag inte kan lösa. Han är mångbottnad. Han har den bästa tänkbara kombinationen av hjärta, hjärna och kropp och han tilltalar mig något så fruktansvärt. Sex med honom är verkligen mind blowing. Egentligen kan jag inte förstå varför, men det kanske är olikheterna som lockar. M och min man är väldigt olika, både som personer och till utseendet, och det kanske är därför de kompletterar varandra i mitt liv. Rent sexuellt vet min man precis vilka punkter han ska trycka på för att jag ska bli som vax i hans händer, och jag ska ärligt erkänna att många års övning har gett färdigheter som jag aldrig trodde att någon man skulle ha. Med M handlar det om upptäckarlusta, om en otrolig energi och entusiasm, en vilja att tänja gränser och givetvis om nyhetens behag. Det kanske inte är sex och kärlek jag ska skilja på utan på sex och sex. Att ha sex med min man är fantastiskt, underbar och omvälvande. Att ha sex med M är fantastiskt, underbart och omvälvande. Samma sak, men ändå så annorlunda.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, swingers, älskare, kärlek

Att ”ta sig en älskare”

Jag och min man lever under perioder i ett öppet äktenskap. Under ganska så lång tid har den här delen av vår relation legat i träda. Vi har levt vårt vanliga liv och allt har varit bra, men för en månad sedan ungefär hände någonting. Från ingenstans möter jag en man som lockar mig något så kopiöst, och jag föll handlöst. Efter att ha pratat med min man bestämde vi oss för att det var dags att ta upp tråden igen, att se oss omkring igen och njuta lite extra av livet. Och tro mig, jag njuter lite extra av livet just nu.

Det är egentligen en ganska så märklig känsla att helt plötsligt möta någon som man känner sig så otroligt starkt dragen till som jag gjorde när jag träffade M, i samband med jobbet. Min första tanke när jag såg honom var faktiskt ”Jävlar, vad snygg han är!” och jag är ändå inte lättattraherad. Det ska mycket till innan en man lockar mig, och även om jag kan tycka att en man ser bra ut så är steget därifrån till ett ”jävlar i min låda” gigantiskt stort. Här stod han i alla fall, och trots tjocka ytterkläder och mössa föll jag en aning för honom där och då. Om jag bara hade anat hur mycket jag skulle komma att fall för honom vet jag inte vad jag hade gjort. Kanske hade jag vänt på klacken och gått, kanske hade jag stannat kvar. Jag vet faktiskt inte.

Det var några år sedan jag och min man bestämde oss för att leva monogamt ett tag, och jag har ärligt talat inte saknat swingersdagarna för en sekund. Redan efter andra mötet med M tog jag lite försiktigt upp med min man att det faktiskt fanns någon som jag attraherades av, och vad skulle han säga om att ta upp vårt beslut om monogami till diskussion igen? Vi pratade, och bestämde oss för att det helt enkelt var läge.

Det finns en sak som gjorde situationen med M väldigt annorlunda mot för (och inledningsvis även klart mer komplicerad än) tidigare sexuella kontakter. Tidigare har vi träffat personer som sökt samma sak, par eller singlar som vi träffat via kontaktsiter eller annonser. Med M var det ju en annan sak. Han var lycklig i sin relation, med sitt liv, och här var jag och kunde inte slå tanken på honom ur huvudet. Hur sjutton gör man? Det kändes som en oöverstiglig uppgift, men jag var ju tvungen att ge det ett försök i alla fall. Jag fick honom bara inte ur huvudet. Samtidigt ville jag inte skrämma bort honom eller på något sätt göra en eventuellt helt platonisk vänskapsrelation omöjlig. Hur flirtar man med någon som man vet är upptagen? Jag fick försöka vara försiktig samtidigt som jag kände viss press eftersom jag bara hade några dagar på mig. Så här i efterhand hade jag kanske gjort ett och annat annorlunda, kanske varit lite mer tydlig, men det blev ju ganska så bra ändå. Efter oskyldiga samtal som gled in på mindre oskyldiga ämnen, en och annan insinuation och ett antal timmar tillsammans i jobbet kändes det som om han mer och mer förstod vad det var jag menade, att jag var väldigt intresserad av honom och att jag inte var intresserad av att bryta upp hans eller min relation. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös, men friskt vågat – hälften vunnet. Och jag vann hela jävla skiten. Vid flera tillfällen har han sagt att det var en enda fråga från mig som vände upp och ner på allting för honom, och det var när jag frågade om han trodde att han skulle kunna hamna i en sådan situation tillsammans med någon att han hoppade över skaklarna och hade en affär. Han svarade inte på ett bra tag när frågan väl hängde i luften, men så småningom kröp det fram att ja, det skulle det nog. I det ögonblicket ville jag så gärna fråga om jag skulle kunna vara den personen, men jag vågade inte. Återigen var det känslan av att om det inte blev något mellan oss ville jag i alla fall att vi skulle kunna ha en vänskapsrelation som kom i vägen. Även om hans svar var helt i linje med vad jag hoppats på vågade jag inte dra för höga växlar, och det var kanske klokt även om jag helst av allt hade velat hoppa upp och ner och jubla. Saker och ting utvecklades kanske ganska snabbt, men för mig som visste vad jag ville och som hade trampat upp stigen redan kändes det som en evighet. Att i det läget komma ihåg att han faktiskt inte bett om att bli uppraggad av en gift kvinna var inte så lätt, och det kändes periodvis riktigt svårt. Men samtidigt förstod jag att för en stadgad tvåbarnsfar som levt i en lång, trogen relation så kan steget mot att överväga att träffa en annan kvinna vara stort – och vad är då inte steget till att inleda en fullskalig affär med henne? Det blev några nervösa dagar för mig innan han beslutade sig för att följa sin magkänsla och träffa mig igen. På den vägen är det.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, relation, swingers, otrohet