Jag vill spinna vidare lite på en kommentar som jag fick av Mandelman till inlägget ”Otrohet och ansvar”
Mandelman Says:
maj 9, 2008 at 2:44 är e
Livet är alldels för komplext för att förklaras på ett så enkelspårigt sätt att något skulle kunna vara omoraliskt eller ej.
Jag skulle vilja ställa en fråga.
Många av oss har långa utbildningar på olika universitet och likande skolor, vi har ibland utbildat oss i 5 – 10 år och sedan har vi haft praktik och sedan jobbar vi järnet på att göra karriär.
Men nu kommer vi till det lustiga i det hela.
Hur många år har vi lagt ut på att utbilda oss inom vår relation till ett samliv med en annan människa?
Svar : Noll år.
Finns det skolor för att utbilda sig till att leva samman med någon?
Svar: Nej.
Hur många timmar om dagen sattsar vi på att utveckla vår relation med den vi lever samman med?
Svar : kanske några minuter per dag.
Vi utgår bara iskallt från att kärleken och våra relationer skall fungera utan att behöva sattsa något. Samtidigt lever vi i en villfarelse om att vi vet vad det är att leva i en relation. Men var kommer kunskapen om att leva i en relation ifrån?
Uteslutande bara från oss själva, våra polare det vill säga att vi alla är självlärda, ok några få av hela folket får gå i terapi och lära sig.
Men med facit i hand så sattsar vi tusentals timmar på våra jobb och springer arslena av oss för att passa in och vara till lags passa in i normen.
Men vi sattsar nästan ingen tid på våran relation som är jämförbart med vad vi sattsar på jobbet, men vi kräver långt mera av våran relation en vad vi kräver av jobbet om man jämnför tidsattsningarna mellan jobb och relation.
Men vad har detta med omoral att göra?
Jo att det vi håller på med i våra realtioner är alltid expriment för en avsaknad av utbildning i relationer.
Och att då inte våga ifråga sätta utan bara svälja en bild av den stora kärleken är självbedrägeri på högsta nivå, som många miljoner sväljer varje dag, det är i mina ögon mer omoraliskt att bedra sig själv med en sån livs lögn änn något annat.
Realtions utbildning har ingen given form den kan bara vara jävligt inviduell, så om den är omoralisk eller ej är helt upp till den enskilda individen.
Moral och värdering av moral är ett av samhällets pålagt utanpåverk, det finns kulturer i andra länder där det är helt normalt med flera fruar,
Är det en omoralisk kultur? Som vi i väst måste röka ut kanske bomba med EU information, fy fy fy, knappast.
Moral är alltså en fråga om tid och plats och jävligt inviduell för varje enskild människa och det är bara genom att känna in var ens eget ansvarsområde för ens egna handlingar går som man kan lära känna sig själv.
Och sen givitvis ta ansvar för konsekvenserna av sitt handlande
Så vi borde vara grymt uppskattande till alla de som offentligt går ut och berättar att de försöker hitta en annan väg i kunskapen om att skapa en god kärleks relation.
Det är alla dessa modiga människor som förändrar bilden av kärleken och par relationen, äktenskapet, sambolivet osv som genom att ifråga sätta var gränserna går ger svar på frågor åt alla oss som ännu sitter och moraliserar i stugorna
Mandelman, du skriver så träffande om kunskap om att leva i en relation, och jag delar många av dina åsikter! Många av oss lägger ner alldeles för lite tid på att vårda och utveckla den relation vi lever i, det skriver jag under på direkt. Det gör jag och min man också, vi hade utan tvekan kunna lägga ännu mer krut på att få den att blomstra och leva upp ännu mer. Jag hävdar inte under några som helst omständigheter att vår relation är komplett, perfekt. För det är den inte. Visst är det så att vi experimenterar! Hela den här situationen är ett experiment, vi kommer att ägna oss åt det så länge det funkar för alla inblandade och så länge som det tillför något i relationen mellan mig och min man. Ingen av oss tror på den stora, allomfattande kärleken där allt är en dans på rosor och vardagen aldrig tränger sig på, men det vi ser som äkta kärlek är den man kan hitta den i den grå vardagen. När kärleken finns mellan dagishämtningar, köttbullsmiddagar, borttappade sockar och outplockade diskmaskiner. Hur man sedan hittar till den kärleken tycker jag är var och ens eget beslut och det här sättet vi har valt att leva på är en del i det beslutet. Min relation till M är en del i det beslutet och därigenom en del i kärleken mellan mig och min man. Jag har en känsla av att relationen med mig är ett sätt för M att hitta kärleken till sin sambo i den grå vardagen också. Låter det tokigt? Ja, kanske.
Vi vet att många ser på vårt agerande som omoraliskt och föraktfullt, och därför blir jag stärkt av dina ord, Mandelman, när du skriver att ”Moral är alltså en fråga om tid och plats och jävligt inviduell för varje enskild människa och det är bara genom att känna in var ens eget ansvarsområde för ens egna handlingar går som man kan lära känna sig själv.” Jag kunde inte säga det bättre själv. Jag och min man är beredda att ta konsekvenserna av vårt agerande om de dyker upp, den dag de dyker upp. M har gjort ett aktivt val han också, och han och jag har pratat om vad som i värsta fall kan komma ut ur vår relation, och han har valt att i så fall ta konsekvenserna han också. Vi anser inte att det vi gör är omoraliskt, men vi vet att andra gör det. Det finns faktiskt mer än en anledning till att den här bloggen är anonym, att jag inte ens andas en bokstav om vart vi bor, vad vi jobbar med, hur jag och M träffades eller någonting annat som på något sätt skulle kunna ge ledtrådar till vår identitet. Det handlar inte bara om att minska risken för att M’s sambo ska få veta utan det handlar precis lika mycket om att inte behöva ta strid för vårt val. Jag vill inte konfronteras av folk som inte delar vår uppfattning, jag vill inte att vänner ska vända oss ryggen och jag vill inte att det ska viskas, tisslas och tasslar när vi inte ser eller hör. Majoriteten av relationerna i vårt avlånga land ser inte ut som vår, så är det bara. Om sedan min blogg är ett sätt att som Mandelman skriver: ”förändrar bilden av kärleken och par relationen, äktenskapet, sambolivet osv som genom att ifråga sätta var gränserna går ger svar på frågor åt alla oss som ännu sitter och moraliserar i stugorna” vet jag inte, men jag vet att om så bara en endaste läsare börjar reflektera över om den utstakade och hyllade monogama tvåsamheten verkligen är den enda rätta vägen att gå för alla, då skulle jag känna mig väldigt glad. Vårt sätt att leva är verkligen inte för alla, men ibland måste man acceptera att människor gör olika val utan att sätta sig på sina höga hästar och dela ut domar. Jag tror världen hade varit lite lättare att leva i så fall.
Läs även andra bloggares åsikter om sex, älskare, kärlek, moral, relationer
maj 9, 2008 at 9:41 f m
Det finns ju en djup anledning till att ett samhälle inte tål sin egen samtid på flera olika plan, de strukturer vi lever idag är ju ofta resultat av äldre genrationers tankesystem.
Vem moraliserar över att man skiljer sig eller har barn utanför äktenskapet idag?
Det fanns/finns tusentals kvinnor som blev djupt kränkta och förnedrade i att tvingas lämna bort sina barn till främmande bara för att leva upp till en samhällsnorm.
För hundra år sedan var det den värsta skam man kunde dras med att bli med barn om man inte var gift.
Det fanns de som stred för barn utanför äktenskapet redan för 100 år sedan. Men de sågs som satans hantlangare.
Givetvis kommer våra modiga tankar om livets framtid som är idag kopplade till skam och skuld delviss att forma den framtid som våra barn och barnbarn kommer att leva i. De kommer tycka det är jättenormalt att leva på eller göra saker som vi idag ser som omoraliska
Så som det idag finns de som har modet att reflektera över denna påtvingade tvåsamhet som orsakar så många skiljsmässor, kriser och djupa sår för barn och vuxna. En tvåsamhet som bara skall genomföras utan att man igentligen vet varför?
Älskade mänsklighet gå hem och våga fråga er själva vad era hjärtan innerst inne vill, våga formulera era önskningar oavsett hur omoraliska och korkade de en må vara och lita på att det finns en röst inom er som sätter gränsen för vad ni är mogna att tåla eller ej tåla. Utveckla världen…
Sedan har jag den djupaste respekt för dig som har denna blogg och din vilja att skydda din identitet. I min värld vore det spännande om du kunde skriva till mig på min annonyma mejl adress
och utbyta tankar, i djupaste respekt.
M
maj 10, 2008 at 11:42 e m
Har läst väldigt lite av det ni diskuterar. Blev intresserad av resonemanget om moral som överbyggnad ni för. Jag förstår att du är en kvinna som som har en relation som din man accepterar. Du har bra sex med M. Så vad är problemet? Var kommer moralaspekten in? Du har ju grönt ljus?
Vem klagar? Moral handlar ju om att bryta mot privata eller mer samhälliga överenskommelser. Vem i din närhet protesterar? Eller är det så att det inte räcker för dig? Vill du att vi alla skall stå upp och göra vågen? Bekräfta eller se dig? Ditt behov av att beskriva hur fantastisk din relation till M är får mig att fundera över vad du egentligen vill med dina beskrivningar. Det är ju ibland mer av en höjdpunkt att få berätta om det man tror andra inte accepterar än det man gör. Att få känna sig speciell. Vad är det du vill ha? Varför räcker det inte med att din man och din älskare ser och tar dig på allvar? Tillfredställer dina behov. Eller finns det kanske andra mer underliggande behov du vill ha tillfredställda? Er ganska flummiga diskussion gör mig fundersam.
Jag tror att pratet om komplexitet ofta är ett undvikandebeteende. Ett sätt att hantera starka känslor. Vi känner starkt men kan inte integrera behovstillfredställelsen med den arsenal av färdigheter vi har. Vilket innebär taskig impulskontroll. Så vi skapar en överbyggnad som ger oss ångestlindring kortsiktigt. Men långsiktigt vet vi att vi måste leva kongruent med den gängse moralen för att bli accepterade och älskade. Vare sig vi vill eller inte. Och det är väl det du menar med din rädsla för att grannar och andra skall veta hur du lever.
maj 11, 2008 at 12:41 e m
Till lille bror
Jag tycker temat som ägaren till den blogg skriver om är unikt därför att det just är en kvinna som skriver om det.
Män har i alla tider i alla kulturer helt underförstått godkänt haft relationer på sidan av eller andra former av sexuella kontakter som inte hör till de äktenskapliga normerna.
Alla vet vi att det varit och är så i mer eller mindre utsträckning, men vi säger det alldrig rakt ut.
Men på denna blogg gör en kvinna vad män alltid gjort och hon skriver det även offentligt, det intressanta i det är ju att det uppenbart väcker diskutioner.
”Lille bror” skriver på ett sätt som i mina ögon är just vad man kan förvänta sig av den manliga makten, en slags ironisering över att en kvinna skriver om detta ”tabu tema” göra vågen,flummig diskution etc, etc,.
Det finns en overhört stor skillnad i samhällets syn i många kulturer om en kvinna har en älskare i relation till att en man har det. Kvinnor blir avrättade i vissa kulturer om de har en älskare medans männen och makten i samma samhälle gjort om sina älskarinnor till horor som har ett mindre värde, därför är männens otrohetsbrott så mycket mindre och obetydligt inte ens straffbar och vem har skapat den ordningen, knappast kvinnorna.
Och det är här själva essansen av innehållet på denna blogg som det intressanta ligger, så min förhoppning om dig ”lille bror ” är att du börjar tänka som människa och se verkligheten bortom ett ensidigt genusperspektiv.
Att våga tänka och diskutera bortom gängse moral är att skapa nya vägar, sedan kanske inte alla vill leva så, men tanken måste kunna leva bortom den gängse moral strukturen annars uppstår slutligen en själslig missär.
Lille bror skriver
”Men långsiktigt vet vi att vi måste leva kongruent med den gängse moralen för att bli accepterade och älskade”
Så min fråga till dig ” Lille bror” är i vems gängse moral är det vi ska leva med? Skapad av vem? Utifrån vilken makt struktur?