Lockelser, attraktion och russin i kakan

Jag har funderat en del över vad det är som skapar detta enorma begär efter M. Jag har konstaterat att han är snygg som få, har humor, lockar mig till skratt och ger mig en utmaning som heter duga, men de punkterna motsvarar ändå inte den gigantiska lockelsen. På något sätt undrar jag om det är det speciella i vår relation som är orsaken. Vi träffas bara när vi är på bra humör, när vi kan lämna allt vardagsliv och bara njuta av varandra. Mellan oss finns ingen grå vardag, ingen irritation, inga ”måsten” eller andra krav än njutning, avslappning och lust. Bara godbitarna, alltså. Vi ska inte leva ihop, och kan plocka russinen ur kakan.

Med de förutsättningarna är det kanske inte konstigt att han lockar mig. Problemet är att han lockar mig så otroligt mycket att frustrationsnivån stiger till oanade höjder. Jag visste inte att jag kunde känna en sådan kåthet som han lockar fram hos mig! Att träffas några minuter för ett litet hångel innan vi ska iväg på annat är en bitterljuv plåga som jag både avskyr och älskar. På trettio sekunder har jag gått från att vara mig själv till att vara en kåt älskarinna med ett enormt habegär! Jag får helt enkelt inte nog. Och följdfrågan blir alltså: Varför är jag så dum att jag träffar honom när jag vet att jag kommer att vara frustrerad i timmar efteråt? Svaret är enkelt: För att jag inte kan låta bli. Det är bättre att vara frustrerad och att längta än att vara utan de minuterna. M får mig att gå igång på alla cylindrar på tre sekunder. Det räcker med en blick från honom, ett sånt där litet leende som han kan visa upp, så är det totalt kört. Den fysiska attraktionen är så stark att den känns som en urkraft, och vem f*n kan stoppa en urkraft?

Läs även andra bloggares åsikter om sex, älskare, attraktion, frustration